sannaji

Har skrivit ner en förlossningberättelse, mest för min egen skull som jag kan spara :) Men tänkte att ni också kunde få ta del av den.

Det började redan natten till den 15/2, då jag sov väldigt dåligt. Jag hade jätteont i svanken och var upp på toa flera gånger. Upptäckte då att jag hade vad jag trodde var väldigt vattniga flytningar. Tänkte dock inget speciellt på det utan försökte bara sova vidare. Samma sak var det nästa natt. Men jag kände inte av det något på dagarna, så jag tänkte inte alls att det kunde vara något.

Morgonen den 17/2 så vaknade jag när Jimmies klocka ringde vid ca 6.10. Kände mig konstigt på ett sätt jag inte kan förklara, hade inte ont någonstans men kände mig konstig. Gick på toa och upptäckte då lite blod när jag torkade mig. Vart lite orolig men sa inget till Jimmie då jag inte ville oroa honom. Gick och la mig igen och strax hade Jimmie åkt. Kunde inte somna om och började få lite ont i magen. Gick upp vid sju och tog en dusch, hade hört att det kunde vara skönt, vilket det också var. Kände mig ganska avslappnad efter duschen och tänkte att jag skulle lägga mig igen och försöka sova. Ja, visst! Kunde absolut inte ligga ner, fick jätteont i magen då. Nu hade jag vad jag trodde var värkar, men inte alls regelbundna. Ringde Jimmie och sa att det är något pågång, men jag vet inte riktigt vad men något konstigt är det. Så tänkte jag ringa min barnmorska, men hon hade inte telefontid förens om någon timme, så då ringde jag förlossningen istället. Berättade hur det låg till och dom tyckte jag skulle vänta. Det var ju första barnet och värkarna var inte alls regelbundna. Sånt här kunde ta timmar, till och med dagar innan det är dags, och man ska ha riktigt ont innan det är dags att komma in. Och jag tyckte inte att jag hade speciellt ont, alltså det gjorde ju ont, men inte som man hört att det ska göra.

Så jag tog en dusch till i hopp om att det skulle vara lika skönt som den jag tog tidigare, men icke! Usch, kunde inte stå kvar, det började bli riktigt jobbigt nu. Efter duschen ringde jag till mamma men fick inget svar, ville bara berätta att något är på G. Ringde då till förlossningen igen, för nu kom värkarna med ca 4-5 min uppehåll men höll bara i sig ca 30 sek, och dom ska hålla i sig 1 min innan man får åka in. Ringde in och då sa dom att det bara var att komma in om jag kände mig osäker så kollar dom hur det ligger till. Ville mest bara veta hur allt såg ut eftersom vi har ca 40 min att åka. Efter det ringde mamma upp så jag berättade allt, och hon undrade om hon skulle komma. Men jag sa att jag skulle ringa Jimmie för vi skulle åka in. Fast jag sa att hon kunde åka med honom hit och hjälpa mig packa. Hade packat bebisväskan dagen innan (av någon konstig anledning just den dagen), men inte min för det var ju så lång tid kvar J Efter en stund kommer mamma och börjar hjälpa mig packa, jag kunde knappt prata, var trött och hade ont. Men till slut vart vi klara och mamma undrade om hon skulle åka med, och det ville jag. Så halv elva började vi åka.

Vi var framme ca halv tolv och fick då komma in i ett litet undersökningsrum där dom mätte bebisens hjärtljud och mina värkar.  Jag var knappt kontaktbar för jag försökte koncentrera mig på att andas igenom värkarna och slappna av när jag inte hade värkar.  Efter ca 20-30 min kom sköterskan tillbaka och då säger jag att det känns som att jag skulle vilja trycka på. Hade känt det ett tag men inte så starkt. Då säger hon att hon ska känna efter hur mycket jag är öppen. Hon ser lite förvånad ut när hon känner och säger att hon ska känna extra noga innan hon säger något, men efter det så säger hon att jag är öppen alla 10 centrimetrarna. Vi blir allihopa förvånade och jag känner mig väldigt lättad, då hade jag inte haft helt fel. Hon frågar om vattnet gått för hon känner inga hinnor, men jag sa nej, för det trodde jag att det inte gjort, men det måste ha varit det som jag trodde varit dom vattniga flytningarna någon dag innan och att det bara sippra jätte lite hela tiden.

Vi får ett rum och då är det bara att vänta. Värkarna håller i sig, men dom är inte så långa, utan håller i sig ca 30 sek men 3-4 min mellanrum. Har inte riktigt någon uppfattning och klockan under den här tiden, men vid ca klockan ett kanske så känner jag att jag behöver kissa, men eftersom jag är helt öppen så vill dom inte att jag går på toa, då riskerar vi att få en bebis i toan. Så dom tar in som en liten potta och ställer på en stol som jag ska kissa i. Det är så konstigt hur man bara släpper allt i en sån situation, skulle ju aldrig någonsin kunna sätta mig mitt i ett rum med massa folk och kissa i vanliga fall, men nu brydde jag mig inte alls. Men precis när jag kommit upp ur sängen och ska sätta mig så får jag min första krystnings värk. Väldigt läskigt och alla sköterskor försöker snabbt få upp mig i sängen igen, och då får dom tömma mig med kateter istället, vilket tydligen ska göra väldigt ont, men det kändes inte alls.

Någon gång under den här tiden får Jimmie som uppgift att hämta saft till mig, och serva mig med det. Jag var dock inte alls törstig och vill helst bara vara ifred. Men fick offra mig och dricka ibland ändå för att få tyst på deras tjat. Eftersom jag var helt öppen när vi kom in så fick jag ingen epidural, som jag annars hade tackat ja till, inte för att jag hade behövt det men visste ju inte hur ont det skulle göra innan. Så jag fick klara mig på lustgas, och det gick ju bra. Vart inte så snurrig som dom säger att man kan bli men domnade bort i ansiktet. Var mest bara skönt att ha den att andas i så jag hade något att koncentrera mig på. Vid ca halv två fick jag första krystningsvärken. Jag var kissnödig och ville gå på toa men eftersom jag var helt öppen ville dom inte att jag skulle gå på toa för då kunde vi ju riskera att få en bebis i toaletten. Så då tog dom in en slags potta och ställde på en stol som jag kunde kissa i. Konstigt egentligen hur lite man bryr sig, jag strunta fullkomligt i att rummet var fullt med folk när jag skulle kissa J Hur som helst, precis när jag satte mig för att försöka kissa så kom första värken, och jag kunde inte hålla emot, så himla konstig och kraftig känsla. Så då är det bara att hoppa upp i sängen och dom får tömma mig med kateter, det kändes inte alls, som tur var.

Vet inte riktigt hur lång tid som gick mellan krystvärkarna, men själva värken höll inte i sig så länge så efter ett tag fick jag något värkstimulerande så värkarna skulle hålla i sig längre. Vet inte riktigt om det hjälpte, men hann nog ta tre krysttag i varje värk. Jag gick in i mig själv väldigt mycket, hörde hur dom pratade med mig och med varann, men orkade knappt svara. Mellan varje värk så försökte jag bara slappna av så mycket som möjligt och ville bara vara ifred. Efter ca 2 timmars krystvärkar så kände jag att jag inte orkade mer. Sa till sköterskorna att jag inte trodde jag skulle orkar med och att dom bara skulle ta ut den. Då sa ena sköterskan att när man börjar känna så så brukar det inte vara lång tid kvar. Och kort efter det så säger hon att om 1-2 värkar är den nog ute. Då fick jag lite extra kraft och tryckte på så mycket jag kunde, och på andra värken så kom hon till slut ut! Dom höll upp henne och jag såg att det var en liten tjej J Fast så liten var hon ju inte trots att hon är född 17 dagar för tidigt. 3650 g och 51 cm lång J Fick upp henne på bröstet och både mamma och Jimmie fällde någon liten tår. Vi fick ligga kvar på förlossningen några timmar för det var fullt på BB, men vi fick in det berömda fikat så vi hade det ganska mysigt ändå.

Den senaste tiden innan förlossningen började jag bli riktigt nervös och lite orolig för vad som skulle hända, och hur ont det skulle göra. Men nu i efterhand så tycker jag inte att d et var så farligt. Det tyckte jag nog inte under förlossningen heller, trodde hela tiden att det skulle bli värre men det var faktiskt inte så illa som vissa får det att låta, men jag hade ju iofs föreställt mig det värsta.

Nu vart det ganska långt skrivet men tror jag fick med det mesta. Nu ligger lilla Freja bredvid mig och sover, så himla fin och gosig är hon. Älskade lilla snuttan!